Idag skulle vi åka till ett mycket naturskönt område ca 15 mil norr om Pyongyang, i området Myohyangsan. Där finns något som kallas International Friendship Exhibition och som är två stora byggnader där man förvarar alla de gåvor man tagit emot från andra länder. Kim il Sung har ett hus och Kim Jong il har ett. Tillsammans har de tagit emot i storleksordningen 100000 gåvor från 150 länder. Här förvaras allting, och visas upp för besökare både från Nordkorea och från utlandet. Sverige hade faktiskt en egen liten monter med ett tiotal gåvor. Inga dyra saker direkt. Nån glasskål och andra saker i den stilen. Sovjetunionen var det land som gett flest gåvor till Nordkorea, och det var allt möjligt konstigt. Bland annat flera bilar och en hel järnvägsvagn.
Det kändes lite onödigt att åka buss i flera timmar bara för att besöka en sån grej, men nordkoreanerna är såna. De vill visa upp sånt som får dem att verka rika.
Vi besökte även ett slags tempel i närheten, men jag kommer inte ihåg vad det hette. Det var väldigt fint dock. Fina gamla byggnader och väldigt fin natur.
Lunchen idag var inte någon höjdare tyvärr. Alla fick varsin liten gryta med ris och lite grönsaker i. Det var ganska torrt och tråkigt. Vi fick även några ytterligare rätter som var av väldigt dåliga råvaror, senigt och segt kött osv. Men det känns synd att klaga när man vet att de flesta nordkoreaner antagligen bara kan drömma om sådan ”dålig” mat.
Restaurangen var dock mycket trevlig i övrigt, och servitriserna bjöd till och med underhållning genom att sjunga karaoke för oss. Även våra guider bjöd på sång, och lustigt nog så sjöng alla otroligt bra. Nordkoreanerna verkar gilla att sjunga.
Vi har egentligen fyra stycken guider. En kinesisk tjej som är från resebyrån i Kina. Hon guidar inget utan är mest med för att hjälpa gruppen med olika frågor. Vi har två koreanska guider varav en är den som pratar hela tiden medans den andra är ganska ny och bara med för att se och lära. De talar flytande kinesiska båda två (det är ju en kinesisk grupp jag reser med trots allt).
Sedan är det min egen guide, som förresten heter Honey, jag har glömt säga det. Givetvis har även hon familjenamnet Kim, som precis alla andra i hela Korea. Hennes uppgift är att guida mig, och det gör hon genom att försöka översätta allt den koreanska ”huvudguiden” säger. Han pratar dock kinesiska hela tiden, och Honey kan bara lite kinesiska. Som tur är vet hon ungefär vad han borde säga vid olika platser, utbildad guide som hon är, så hon kör väl sitt eget race med mig.
Tyvärr är hon väldigt blyg och har i princip aldrig frågat mig om någonting. Jag trodde att en nordkorean som aldrig har varit utanför sitt eget land borde vara ganska nyfiken på världen utanför. Jag var i alla fall ganska nyfiken på henne.
Inledning: Fyra dagar i Nordkorea
Dag 1: Gränskontroll
Dag 1: Första staden Sinuiju
Dag 1: Tågresa till Pyongyang
Dag 2: Gränsen mot Sydkorea, DMZ
Dag 2: Kim Il Sungs födelseplats och besök på skola
Dag 2: Arirang Mass Games
Dag 3: International Friendship Exhibition
Dag 3: Pyongyangs tunnelbana
Dag 3: Kim il Sungs staty
Dag 3: Juche-tornet
Dag 4: USS Pueblo och tågresa hem